Jag tänkte för en gångs skull försöka vara lite djup i min blogg.
Jag låg i min säng inatt och kunde inte sova och då började jag tänka på allt som har hänt i mitt liv, bara det senaste året.
På dom här månaderna,sen i somras har det hänt mer saker än under hela mitt liv.

Varje, varje dag tänker jag på Marcus och det vi hade. Varenda dag. Hur kan det vara så svårt att komma över en människa? Vi har känt varandra i 4 år nu och ändå är vi som främlingar för varandra. Det känns totalt främmande, men ändå så välbekant och nära,att vi låg i soffan och kollade på film tillsammans varje kväll. När vi gick på stan o fikade, när vi låg i stadsparken och solade. När vi på somrarna åkte med Tina och Kjell till Skagen och badade. När jag följde med på hans tävlingar, eller på hans träningar.
Vi delade så himla mycket, han visste allt om mig. Vi kunde prata om allting, och han stöttade mig jämt. Han var världens bästa pojkvän och ibland kan jag forftarande inte fatta att det är slut.

Det är i dom stunderna som jag undrar vad kärlek ska vara bra för. Det orsakar så mycket smärta för så många. Människor slutar äta,människor tar livet av sig, människor blir deprimerade. Pga av kärlek, som ska vara något fint. Visst, när man väl hittar någon att älska,och som älskar en tillbaka, då är man lyckligast på jorden. Det är verkligen underbart. Men tyvärr så tar det oftast slut nån gång och känslan som kommer då är så mycket värre och man kan ibland önska att man aldrig hade träffat den här personen från början så man sluppit att få sitt hjärta krossat.
Jag låter säkert jättedeprimerande nu men det är så jag känner. Men missförstå mig inte. Kärlek kan som sagt också vara det bästa som finns. Och jag hoppas (och kanske tror)att det finns någon för alla därute. Grejen är att inte leta.