Jag har tänkt massa på sistonde, på sitationen med min föredetta "vän".  Folk som känner oss tycker att vi är barnsliga. Och det är vi också , eller iaf en av oss. Jag har skickat mejl och bett om Förlåtelse, trots att inte jag har sagt och gjort det värsta. Skrev att jag saknade henne m.m. Men hon valde att ignorera det och forstätta snacka skit. Fine. Jag har gjort mitt och om hon tycker så ,så tror jag aldrig hon tyckte om mig eller var en vän på riktigt. För, som mamma sa, är man verkliga vänner skulle aldrig en sådan här sak komma emellan. Men jag kan inte göra mer om inte hon kan svälja sin stolthet och be om förlåtelse, hon också. 
Men jag lider inte direkt, tycker bara det är onödigt att vara ovänner. Men som sagt mitt liv kretsar inte kring henne, och jag klarar mig jättebra utan henne.

Har många andra underbara personer i mitt liv, som ställer upp och som aldrig skulle svika mig eller snacka skit. Er älskar jag <3