Ska snart gå och lägga mig men läste nyss på Aftonbladet om Christin Schürrer, som idag dömdes till livstids fängelse för morden på barnen Max och Saga och även utvisning från Sverige för all framtid. Jag är glad för mammans och pappans skull, dom berättade i en intervju att dom var otroligt lättade, att det nu äntligen var över.
Jag förstår inte hur mammam kan vara så otroligt stark. Hon är glad och trevlig mot alla som intervjuar henne och jag tror att hon själv har mått bättre av att inte bryta ihop totalt. Om det hade varit jag, jag tror inte att jag ens hade kunnat le igen. Ännu mindre prata om det. Man kan ju aldrig veta hur man reagerar i en sån fruktansvärd situation men skulle nåt sånt hända skulle jag aldrig komma över det, på något sätt

Det jag inte förstår är hur dom kan FRISKFÖRKLARA Schürrer. "hon är inte sjuk". Nej att gå in och slå ihjäl en ettåring och en treåring med en hammare är ju fullt normalt. Hur kan man helt kallt SLÅ en hammare i huvudet på två små barn som inte kan försvara sig, inte vet vad som håller på att hända och inte har gjort nåt ont alls. Då är man enligt mig helt skadad i huvudet.

Usch blir så upprörd när jag tänker på henne. Och det är inte ens mitt liv hon har förstört.

Finns inte så mycket att klaga på egentligen om man tänker efter.

God natt.